Mindfulness och compassion som transdiagnostiska behandlingsinterventioner – konceptualisering och evidens

Det finns starka argument för att hävda att medveten närvaro, definierat som att uppmärksamma och ta perspektiv på tankar, känslor och sinnesintryck i nuet med medkänsla och acceptans, är en verksam ingridiens i de flesta psykologiska behandlingsmetoder. Mindfulnessbaserade interventioner är en viktig del av i stort sett alla de sk. tredje vågens KBT metoder, men man kan också hävda att det sedan länge varit en del av även psykodynamiska och humanistiska behandlingsmetoder även om det beskrivits med annan terminologi.

 

Forskningen om mindfulness som en psykologisk behandlingsintervention har vuxit exponentiellt de senaste åren, och mindfulnessbaserade behandlingsmetoder har ett växande stöd i utfallsforskning med en rad olika kliniska populationer.

 

Samtidigt som medveten närvaro blivit en etablerad och evidensbaserad behandling har det också populariserats och blivit en del av folkpsykologin. När mindfulness säljer livsstilsmagasin och mer eller mindre seriösa kurser, riskerar förståelsen av de verksamma mekanismerna i mindfulness att förvanskas. Medveten närvaro används ibland urskiljningslöst, och ibland för direkt motsatta syften än avsett – tex. för att ”bli harmonisk” eller ”slappna av” på sätt som snarare ökar känslomässigt undvikande än ökar förmågan till känsloreglering. Compassion eller medkänsla – som är en oskiljbar del av medveten närvaro i den buddhistiska kontext mindfulness kommer från – har också ibland underbetonats i mer kognitiva försök att konceptualicera mindfulness. Compassion är idag också föremål för en av de senaste trenderna i psykologisk behandling, på gott och ont – det leder till mer forskning, men kanske också till mer oreflekterad tillämpning av typen ”hjälper alla alltid”.

 

Det är därför viktigt för kliniker att reflektera över på vilket sätt medveten närvaro och medkänsla är verksamt i psykologisk behandling, och hur det kan hjälpa just min klient. Det har börjat komma allt mer intressant grundforskning om mindfulness som ökar vår förståelse av vad som är de verksamma faktorerna i mindfulness, och hur kan vi förstå dem i ljuset av transdiagnostiska faktorer för psykisk ohälsa, som känsloreglering, grubblande, oro, icke-acceptans, kognitiv omtolkning, och affektbenämning. Det finns också en växande neurologisk forskning som kan ge kompletterande perspektiv på de verksamma mekanismerna i mindfulnessträning, och som bland annat tyder på skilda mekanismer hos mindre erfarna och mer erfarna mindfulnessutövare.

 

För en översikt över forskningsläget kring mindfulness idag rekommenderar vi att läsa Keng et al (2011) som ger en bred introduktion till de olika forskningsinriktningarna kring mindfulness, och en något så när aktuell summering av forskningsläget. Hofmann et al (2011) och Khouru et al (2013) ger aktuella metaanalyser av mindfulnessbaserad behandling, som visar på en relativt robust behandlingseffekt där mindfulness hos patient och behandlare båda tycks vara viktiga för ett positivt behandlingsresultat.

 

Chambers et al (2009) ger en god konceptuell genomgång av mindfulness i relation till känsloreglering, med utgångspunkt i Gross modell för känsloreglering som är en viktig konceptuell grund för Unified Protocol.

 

Desrosiers et al (2013) gör en mycket intressant studie där de undersöker hur medveten närvaro påverkar transdiagnostiska känsloregleringsstrategier som grubblande, kognitiv omtolkning, oro och icke-acceptans och därigenom behandlingsresultatet vid ångest och depression. Deras studie tyder på att minskat grubblande tycks leda till förbättring av både ångest och depression, medan påverkan på oro har mest betydelse vid ångest och kognitiv omtolkning mest betydelse vid depression. De förordar därför att behandlare riktar sina interventioner mer specifikt.

 

Arch och Craske (2006) visar hur en mycket kort (15 min) instruktion i medveten närvaro i andningen kan öka känsloregleringsförmågan, och Craske har tillsammans med Tabibnia och Lieberman (Tabibnia 2008)  samt Kircanski och Lieberman (Kircanski et al 2012) gjort mycket intressanta studier där de undersöker effekten av att sätta ord på känslor och visar att detta förstärker effekten av exponering. Att benämna känslor, tankar och inre upplevelser utan att värdera eller gå vidare i argumentation kring de inre upplevelserna är en viktig del av mindfulness, och dessa studier undersöker vad som kan vara ytterligare en viktig verksam princip i medveten närvaro.

 

Hölzel et al (2011) ger en god översikt över den forskning som försöker förstå det verksamma i medveten närvaro genom neurovetenskaplig forskning. De begreppsliggör också hypotetiska verksamma mekanismer i medveten närvaro och sätter dem i samband med bredare neurovetenskaplig forskning. Creswell et al (2007) ger ytterligare ett kompletterande perspektiv med sin banbrytande studie av de neurologiska korrelaten till affektbenämning, som underbyggs av liknande studier av Leberman et al (2007). Studier av bla Taylor et al (2011) visar att det verkar vara skillnad i hur medveten närvaro modulerar känslomässig respons hos mindre erfarna och erfarna mindfulnessutövare, vilket tyder på att regelbunden mindfulnessträning leder till förändringar i hur hjärnan reglerar affekt.

 

Det har inte gjorts lika mycket forskning på medkänsla som en distinkt intervention, men Barnard et al (2011) och Hofmann et al (2011) ger en konceptualisering av begreppet och en utgångspunkt för framtida forskning.