Relations­mönster och känslo­reglering i IPT

Som IPT-Terapeut och IPT-Handledare ser jag att det är avgörande för behandlingsresultatet att så tidigt som möjligt i behandlingen ringa in patientens viktigaste relationsmönster. Patientens centrala relationsmönster formar nämligen de strategier patienten använder för att känsloreglera sig vid olika livshändelser och i svåra interpersonella situationer, och genom att fånga upp detta mönster blir behandlingen mer fokuserad och får större effekt.

IPT använder fyra fokusområden som en vägledning i behandlingen: Rollförändring, Interpersonell konflikt, Komplicerad sorg, och Interpersonella svårigheter. Klinisk erfarenhet har visat att dessa fokusområden är mycket vanliga orsaker till depression, och en viktig del i en IPT behandling är att identifiera vilket av detta som är den huvudsakliga orsaken till patientens problem och försämrade mående.

Genom att fokusera på konkreta interpersonella händelser utifrån patientens affekter och vad det leder till för dysfunktionell kommunikation och interpersonella beteenden, kan centrala relationsmönster snabbt ringas in.  Fyra relationsmönster som ofta visar sig är 1) konfliktundvikande och problem med självhävdande 2) gå till attack mot andra 3) överdrivet självständig i relation till andra 4) överdrivet beroende av andra.

Konfliktundvikande och problem med självhävdande är kanske det vanligaste relationsmönstret vid depression, men också hos människor med diagnosen social fobi. Det handlar om ett undvikande av de affekter som uppstår i samband med att man hävdar egna behov och ett undvikande av situationer där man hade behövt stå upp för sina egna värderingar och det man själv behöver. I IPT behandlingen blir det viktigt att hjälpa patienten att se hur detta konfliktundvikande är symtomförstärkande och försvårar etablerandet av ömsesidiga, stödjande relationer.  Synliggörandet av detta samband blir sedan en motiverande faktor till att pröva nya kommunikationsstrategier i viktiga relationer och på så sätt ökas den egna toleransen för dessa känslor och förmågan till känsloreglering påverkas i en mer adaptiv riktning.

Det andra relationsmönstret, gå till attack mot andra, är på många sätt konfliktundvikandets motsats. Detta relationsmönster ses ofta hos patienter med stressrelaterad problematik (aggressivitet är ett av de vanligaste symtomen på just stress) och hos personer med borderline personlighetsstörning, men i vissa fall också hos deprimerade patienter. Genom att gå till attack undviks svåra känslor av sårbarhet och beroende, men det kan också vara ett sätt att undvika skuld- och skamkänslor. I IPT behandlingen kommer patienter med denna typ av relationsmönster få öva sig på att känsloreglera sig på andra sätt än att gå till attack, vilket förbättrar ens viktiga relationer och den egna interpersonella förmågan, som i sin tur leder till ett förbättrat mående och en inre acceptans för dessa känslor.

De patienter som uppvisar ett överdrivet beroende av andra, tenderar att trötta ut sin omgivning utan att själv uppleva att de egentligen får det stöd och den trygghet som de behöver.  Anknytningsteoretiskt är detta personer med ambivalent anknytning och som har låg egen grad av självtillit. Dessa personer reglerar känslor av osäkerhet genom att ständigt söka andras stöd och hjälp, vilket kortsiktigt ger en ökad känsla av trygghet men som på längre sikt upprätthåller en bristande självtillit eftersom man inte tränar sig på att lösa situationer själv. Detta kan få negativa konsekvenser för de interpersonella relationerna eftersom andra till slut inte orkar tillmötesgå personens ständiga hjälpbehov. I IPT behandlingen behöver dessa patienter öva på att differentiera situationer som det är adekvat att söka stöd i mot situationer där det förstärker symtombilden och de interpersonella svårigheterna, och istället öva sig på att stå ut med känslor av osäkerhet och otrygghet. På detta sätt kan förmågan till känsloreglering förändras på ett positivt sätt samtidigt som relationer till andra kan förbättras.

Motsats till personer som är överdrivet beroende av andra är de människor som uppvisar ett relationsmönster av överdriven självständighet. Detta gäller tex personer med undvikande anknytning. Detta relationsmönster är ett sätt att undvika att vara beroende av andra eftersom man är osäker på om andra kommer finns där för en. I förlängningen blir det ett undvikande av att riskera att bli övergiven, lämnad, och sviken. IPT utgår ifrån forskning som visar på sambandet mellan ett stödjande nätverk och psykisk hälsa, vilket gör att ett fokus i IPT behandlingen alltid är på personens förmåga att ta hjälp av andra på ett flexibelt och adekvat sätt. Personer med ett relationstema som handlar om överdriven självständighet blir ofta extra sårbara vid exempelvis depression och behöver därför prova sätt att närma sig andra. Det innebär att trots osäkerhet om andra kommer att finnas där våga ta risken att prova sätt att nära sig andra, vilket blir en förbättring av både den interpersonella förmågan och förmågan till känsloreglering, samtidigt som måendet påverkas i en positiv riktning.

Avslutningsvis vill jag visa hur kunskapen om en patients centrala relationsmönster blir en viktig del av det terapeutiska arbetet utifrån de fyra fokusområdena i IPT. Alla rollförändringar som vi går igenom får interpersonella konsekvenser på olika sätt. När vi blir föräldrar, flyttar, förlorar arbetet, separerar, försämras i vårt hälsotillstånd, pensioneras etc., förändras också de relationer som vi har runt omkring oss. Genom att ringa in det centrala relationsmönstret hos patienten får vi snabbt kunskap om funktionella och mer dysfunktionella sätt att hantera dessa interpersonella förändringar som också påverkar patientens förmåga att ta sig an den rollförändring som den går igenom. I arbetet med fokusområdet interpersonell konflikt kommer patientens centrala relationsmönster att vara en viktig del i det som vidmakthåller konflikten, och genom att öva på nya sätt att känsloreglera sig i relation till den man är i konflikt kan konflikten lösas. Vid fokusområdet komplicerad sorg kommer relationsmönstret att påverka ens förmåga att dela sorgen med andra och få det stöd man behöver för att nyorientera sig i livet. I fokusområdet interpersonella svårigheter är det helt avgörande att ringa in patientens relationella mönster för att kunna arbeta med vad som gång på gång går fel relationellt och som hänger samman med episoden av försämrat mående.