Interpersonell Psykoterapi (IPT) är en strukturerad korttidsterapimetod med rötter i anknytningsteorin, interpersonell teori, social teori och kommunikationsteori. Metoden utarbetades i början av 80-talet för behandling av depression. Sedan dess har den anpassats även till andra diagnoser, så som dystymi, post postpartum depression, bulimia nervosa, bipolära sjukdomar, posttraumatiskt stressyndrom och ångesttillstånd. IPT fokuserar på hur psykisk hälsa/ohälsa påverkar relationer, och hur relationer påverkar den psykiska hälsan. Tanken är att när en människa kan känna igen sina relationella svårigheter och lära sig att hantera dem på ett bättre sätt, minskar symtomen på depression och den psykiska hälsan ökar. Det finns flera evidensstudier gjorda på IPT som visar att det är en effektiv behandlingsform.

Fokus i IPT

IPT inleds med att terapeuten och patienten tillsammans kartlägger symtombilden och aktuella relationer i patientens liv, för att koppla samman hur dessa två faktorer hänger samman. Efter det arbetar man tillsammans med utifrån ett överenskommet fokusområde som är kopplat till symtomen, vanligtvis ett av dessa:

Interpersonella konflikter: konflikter eller oenigheter, ofta på grund av skilda förväntningar på relationen. Ett exempel kan vara svårigheter i äktenskapet med ständiga gräl, undandragande ifrån varandra etc. Terapeuten och patienten arbetar med att identifiera den dysfunktionella kommunikationen mellan parterna och tränar sedan in nya mer adekvata sätt att kommunicera egna behov och förväntningar.

Rollförändring: livsförändringar som har inneburit stora förändringar för patienten, som t ex att bli förälder, gå i pension, förlora arbetet, anpassning till ett smärttillstånd etc. Ett annat exempel kan vara att nyligen ha gått igenom en smärtsam separation. Arbetet i terapin fokuseras då till att sörja det som har förlorats för att sedan kunna upptäcka vilka nya möjligheter som separationen innebär. Med terapeutens hjälp undersöks också de eventuella svårigheter som den nya rollen kan innebära samt att utveckla strategier för att hantera dessa svårigheter.

Komplicerad sorg: en reaktion på förlust när en viktig anhörig har gått bort och där sorgeprocessen har stannat upp och övergått i depression. Det terapeutiska arbetet fokuseras då på att hjälpa patienten att få kontakt med känslorna inför förlusten och den avlidne och att på så sätt sätta igång sorgeprocessen igen.

Interpersonella svårigheter: svårigheter att skapa och vidmakthålla sunda relationer. Arbetet fokuserar på att förbättra patientens interpersonella färdigheter bl a genom att förbättra den kommunikativa förmågan och rollspela dessa nya färdigheter. Målsättningen är att få en större ömsesidighet i relationerna och hitta vägar för att skapa nya sociala kontakter.

Terapiupplägget i IPT

I inledningen av terapin går patienten och terapeuten tillsammans igenom relationerna i det sk Interpersonella Inventoriet, där pågående relationer kartläggs och hur de är kopplade till den aktuella symtombilden. Detta blir en slags sammanställning av viktiga relationer i patientens liv, det som fungerar i dem och det som är mer problematiskt. Då identifieras även de relationer som är mest användbara att fokusera på i terapin, och fokusområdet (se ovan) bestäms.

I mitten av terapin arbetar terapeut-patient med det överenskomna fokusområdet inriktat på bland annat att identifiera och ändra symtomförstärkande delar av relationer, på att förbättra kommunikationen, och undersöka känslomässiga reaktioner kopplade till viktiga relationer. Arbetet präglas av ett positivt samarbete mellan terapeut och patient och ett gemensamt utforskande.

I slutfasen av terapin diskuteras det kommande avslutet och terapiprocessen, och förändringar i relationer och i symtom undersöks. En genomgång görs av hur patienten på egen hand kan vidmakthålla förändringar och fortsätta utveckla sina relationer på ett sätt som minskar återfall i depression.

Medicin och IPT

Det är ganska vanligt att patienter i IPT även står på till exempel antidepressiv medicinering. För vissa är det mer effektivt med båda behandlingsformerna. Det är viktigt att terapeuten är informerad om medicineringen och eventuella ändringar i den under behandlingens gång.