Att kravet på evidens har varit starkt rådande sedan SBU-rapporterna om depressionssjukdomar och ångestsyndrom kom ut 2004 och 2005 är det ingen tvekan om. Debatten har kommit att handla om terapimetoders vara eller icke vara utifrån evidensbegreppet och många har tolkat evidensdebatten som en styrning av vilka terapimetoder som får lov att praktiseras. Att politiker tycker till om vilka terapimetoder som ska tillämpas ute i vården handlar helt säkert om en ambition att säkerställa den vård som ges, genom att kontrollera att satsade skattepengar verkligen läggs på vård som ger resultat. Problemet med detta är att ingen kan säkerställa goda behandlingsresultat genom att bestämma vilken behandlingsmetod som praktiseras.

Det synsätt som har varit, och på många ställen fortfarande är rådande, inviger oss bara i en falsk tro att vi säkerställer något som vi på detta sätt inte kan säkerställa. Naturligtvis är det viktigt för en kliniskt verksam behandlare att veta att den kan hjälpa sin patient på bästa möjliga sätt. En organisation vill på samma sätt självklart säkerställa att patienterna som behandlas på mottagningen förbättras och de som betalar för vården vill känna sig trygga med att satsade skattepengar leder till symtom- och funktionsförbättringar hos de medborgare som söker vård. Att säkerställa detta kan dock inte enbart göras genom att ställa frågan om det är en evidensbaserad psykoterapimetod som har tillämpats.

Så vad kan då göras för att säkerställa god vård? Ett betydligt mer nyanserat sätt att göra detta är att varje enskild behandlare, mottagning och organisation mäter utfallet av just sitt behandlingsarbete. Om goda behandlingsresultat uteblir blir det extra viktigt att ställa sig frågan om problemet handlar om val av behandlingsmetod, om det handlar om personfaktorer hos behandlare eller patient eller om den kontext som behandlaren verkar i påverkar behandlingsresultatet i en negativ riktning. Att göra detta tar naturligtvis mer tid, energi och kunskap i anspråk, men det är ett steg på väg i att säkerställa den psykologiska behandling som bedrivs.

En forskargrupp vid Linköpings Universitet bedriver just nu en stor praktikbaserad studie (CORE-studien) med datainsamling från många olika verksamheter runt om i Sverige. Syftet med studien är just att undersöka behandlingar som ges i den kliniska vardagen och mäta behandlingsresultat från enskilda behandlare, mottagningar och hela organisationer. Är du nyfiken på att veta mer om hur sådan utvärdering kan gå till, läs artikeln nedan om Praktikbaserad evidens (tidigare publicerad i Psykologtidningen nr 8 2012) av Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi och Fredrik Lindencrona, leg psykolog och med dr.