Rejection sensitivity – en transdiagnostisk interpersonell tendens
De flesta människor kan relatera till att det finns en djup smärta i att bli avvisad eller lämnad i nära relationer. Att någon nära tar avstånd tenderar att efterföljas av sorg, dysfori, negativa tankar om ens självvärde. Utöver det kan det följa en stark vilja att återetablera ens relationella position vilket i vissa fall paradoxalt nog kan leda till ilska och hämndlystna beteenden (Gerber & Wheeler, 2009).
Den relativt kraftfulla reaktionen kan ses mot bakgrund av att människor är flockdjur. Att bli lämnad i en nära relation kan ses som en ökad risk för ett evolutionärt farligt tillstånd: att bli ensam. Kort sagt finns det anledningar att anta att vi alla är predisponerade att vara vaksamma på och försöka förhindra relationella avvisanden. Likt de flesta normalpsykologiska fenomen finns det en variation i hur känsliga vi är för avvisanden. När en sådan tendens når en kritiskt hög nivå verkar det kunna leda till en ond spiral där våra försök att förhindra avvisanden faktiskt leder till att personer i ens närhet tar avstånd ifrån en. Inom psykologisk forskning har denna tendens populariserats under begreppet ”rejection sensitivity” (RS; Romero‐Canyas, Downey, Berenson, Ayduk & Kang, 2010). RS har definierats som en kognitiv och affektiv process där en individ nervöst förväntar sig, lätt uppfattar och överreagerar vid tecken på att bli lämnad (Downey, Khouri & Feldman, 1997). Två generella affektiva tendenser har identifierats som syftar till att förhindra avvisanden och återställa sin relationella position.
En är baserad på ångest där de generella strategierna kan handla om att anpassa sig till uppfattade förväntningar, bli överdrivet tillmötesgående samt undersöka eller försäkra sig kring om den signifikanta andra är på väg att lämna en. Den andra strategin baseras i huvudsak på ilska och kan handla om tilltagande höga krav på tillgänglighet eller att angripa den andra vid tecken på att bli lämnad eller att inte bli prioriterad (Romero‐Canyas, Downey, Berenson, Ayduk & Kang, 2010). Tendensen att förvänta sig att bli avvisad sker enligt teorin som en konsekvens av tidiga relationella trauman där anknytningspersoner på olika sätt lämnat eller avvisat en. Att nervöst förvänta sig, lätt uppfatta och överreagera på tecken på att bli lämnad kan ses som ett slags känslomässigt försvar som syftar till att skydda en mot än mer plågsamma känslor.
Likt många psykologiska tendenser som är relaterade till psykisk ohälsa tenderar detta bli en självuppfyllande profetia. Upprepat uttryck för oro eller ilska i relationer försämra relationskvalitén och till slut leda till att andra faktiskt lämnar eller avvisar en. Sådana erfarenheter bekräftar för individen att andra faktiskt brukar lämna en och åtföljas av intensiva tankar om att vara värdelös, skam, djup sorg alternativt ilska akompanjerat med en demonisering av den andra. Det sistnämnda kan leda till ett kompromisslöst förhållningssätt i konflikter eller i vissa fall mer extrema responser så som angrepp eller olika former av hämnd.
RS har studerats flitigt under flera decennier både i experimentella studier, där personer utsätts för triggers för att bli lämnad i kontrollerade former, och i longitudinella studier där man följer individer över tid och utifrån nivåer i RS försöker förutsäga utfall så som ångest, ilska, relationskonflikter och avvisanden (Romero‐Canyas, Downey, Berenson, Ayduk & Kang, 2010). Resultaten har summerats i ett antal meta-analyser. Gao, Assink, Liu, Chan & Ip, (2021) undersökte relationen mellan olika typer av RS och aggressiva beteenden samt att bli utsatt för mobbning eller uteslutande. Meta-analysen visade på en liten relation mellan RS och aggression och en medelstor mellan RS och uteslutning/mobbing. Vidare visade även analysen på att det är vanligare med en ångestbaserad RS samt att individer med höga nivåer av ilskebaserad RS reagerar med reaktiv aggression, som inträffar efter att man blivit lämnad, snarare än proaktiv aggression, som inträffar vid tecken på att man eventuellt är på väg att bli lämnad. Resultatet pekar på att ilska är en mindre vanlig reaktion än ångest vilket är i linje med att ilska som känsla tenderar att värderas mer negativt inom relationer. Att det även är vanligare med reaktiva ilska kan förklaras med att sådana reaktioner förmodligen syftar till att återvinna ens relationella position i termer av att undvika skamkänslor och upplevelse av mindre värde som efterföljer avvisanden. Medans Gao et al., (2021) fokuserade på relationen mellan RS och aversiva interpersonella händelser fokuserar Gao, Assink, Cipriani & Lin, (2017) på relationen mellan RS och olika former av psykisk ohälsa. Meta-analysen visade på måttligt stark relation mellan RS och depressivitet, generella ångestsymptom, emotionellt instabila personlighetsdrag samt dysmorfofobiska drag. Relationen var speciellt stark mellan RS och emotionell instabilitet och dysmorfofobi.
RS som koncept har historiskt tänkts på som en central dynamik för individer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). Resultaten från ovanstående meta-analys tyder dock på att RS har en bred transdiagnostsik relevans för flertalet olika tillstånd. Förmodligen skiljer sig de kliniska presentationerna åt i termer av vilka strategier som används för att skydda sig mot avvisanden. Vid EIPS har man tidigare identifierat tendenser att byta uttryck för sin identitet baserat på vilken social grupp man är i, höga krav på tillgänglighet hos den andre samt i vissa fall manipulativt beteenden. Vid dysmorfofobi kan man tänka sig att perfektionism kring utseende kan tjäna som skydd mot en upplevd risk att bli lämnad. Depressiva tillstånd tenderar att vara relaterade både till relationellt tillbakadragande men även interpersonella hanteringsstrategier som Excessive Reasurrance Seeking och Negativ Feedback Seeking (Se verksams artikel om dessa strategier här). Flera av dessa strategier tenderar att leda till ökad risk för negativa värderingar från omgivningen och i vissa fall försämra relationskvalitén.
Summeringsvis förefaller RS vara ett centralt transdiagnostiskt konstrukt som kan förklara varför vissa individer tenderar att ha svårt att känna sig trygga i relationer, drabbas av plågsamma relationella avvisanden och även är relaterat till olika former av psykisk ohälsa. RS-dynamiken kan förklara varför kämpandet med att få andra att stanna ibland leder till försämrad relationskvalité och faktiska avvisanden. Vidare beskrivs hur sådana händelser bekräftar uppfattningen av att andra försvinner och leder till att mönstret förstärks. Kliniskt sätt förefaller RS vara ett viktigt interventionsområde. Ängslighet och ilska förekommer hos de flesta individer vid tydliga tecken på relationellt avvisande. Därför krävs en medvetenhet i bedömningen kring om mönstret återkommer i flertalet olika kontexter eller som det bättre bör ses som en enstaka reaktion på att exempelvis ha blivit illa behandlad. Vidare krävs en bedömning om lämplig behandling och en kunskap kring hur man kan intervenera mot RS. Verksam psykologi planerar en artikelserie kring hur man kan intervenera mot RS inom ramen för IPT behandlingar och UP behandlingar som vi hoppas kan hjälpa med detta.
Referenser
Downey, G., Khouri, H., & Feldman, S. I. (1997). Early interpersonal trauma and later adjustment: The mediational role of rejection sensitivity. Developmental perspectives on trauma. Theory, research, and intervention (s. 85-114). Rochester, NY: University of Rochester press.
Gao, S., Assink, M., Cipriani, A., & Lin, K. (2017). Associations between rejection sensitivity and mental health outcomes: A meta-analytic review. Clinical Psychology Review, 57, 59-74.
Gao, S., Assink, M., Liu, T., Chan, K. L., & Ip, P. (2021). Associations between rejection sensitivity, aggression, and victimization: A meta-analytic review. Trauma, Violence, & Abuse, 22(1), 125-135.
Gerber, J., & Wheeler, L. (2009). On being rejected: A meta-analysis of experimental research on rejection. Perspectives on Psychological Science, 4(5), 468-488.
Romero‐Canyas, R., Downey, G., Berenson, K., Ayduk, O., & Kang, N. J. (2010). Rejection sensitivity and the rejection–hostility link in romantic relationships. Journal of personality, 78(1), 119-148.