Är exponering nödvändigt? Interpersonell psykoterapi vid PTSD
I en nyligen publicerad RCT-studie jämförs behandlingseffekten av IPT, Prolonged Exposure (PE) och Avslappningsterapi vid PTSD. PE har länge varit en av de mest välbeforskade metoderna vid PTSD-behandling och anses ofta vara ”golden standard”-behandling, alltså den behandling som har bäst evidens. Studiens resultat visar på likvärdig behandlingseffekt mellan IPT och PE. Behandlingseffekten kom något snabbare med PE än med IPT. De individer som hade en komorbid depression tenderade dock att i nio gånger så hög utsträckning hoppa av PE-behandligen jämfört med både IPT och Avslappningsterapi.
IPT vid PTSD fokuserar på att lösa de negativa interpersonella konsekvenser som traumat har orsakat för patienten, medan PE fokuserar på exponering för traumatriggers. Författarna till studien menar därför att behandlingarna kan ha sina effekter genom distinkt skilda verkningsmekanismer. Det intressantaste med studien är att den visar att exponering för traumatriggers inte tycks vara en nödvändig komponent för att uppnå behandlingseffekt likvärdig med gold standard i PTSD-behandling, tvärtemot gängse uppfattning. Givetvis vill vi se studiens resultat replikeras av andra forskargrupper, men den utmanar den ”självklara” sanningen att exponering för traumatriggers är nödvändig för PTSD behandling, och visar att IPT erbjuder en alternativ verksam behandling vi kliniker kan använda för de patienter som riskerar att avbryta en PE behandling i förtid. Då PTSD med komorbid depression i hög utsträckning tycks predicera avhopp från PE verkar IPT vara en mer lämpad behandlingsmetod för dessa individer.