En interpersonell syn på psykopatologi

En interpersonell syn på psykopatologi

Postat av Erik Nilsson i IPT, Utbildningsmaterial

Detta är första delen i en artikelserie som syftar till att ge läsaren en inblick i hur behandling med interpersonell psykoterapi ser ut. Första delen kommer bestå i en teoretisk översikt över en interpersonell syn på hur psykopatologi utvecklas. Andra delen är en generell överblick över vilka processer man anser sig påverka genom behandlingsramverket. Efterföljande artiklar kommer sen varva fallexempel med illustrativa artiklar kring interpersonella processer som i forskning identifierats som vidmakthållande för olika typer av psykopatologi.

Interpersonell psykoterapi (IPT) kan karakteriseras som en transdiagnostisk känslofokuserad behandling med fokus på att förbättra mående genom att förbättra kvalitén på patientens relationer (Markowitz et al., 2015). Behandlingsformen är distinkt både från psykodynamisk terapi och KBT och baseras på ett eget teoretiskt ramverk (Ablon & Jones, 2002; Markowitz, Svartberg & Swartz, 1998).

IPT har uppvisat goda effekter vid behandling av depression, likvärdiga med andra evidensbaserade behandlingsalternativ så som olika former av antidepressiv medicinering och kognitiv beteendeterapi (Cuijpers et al., 2016; Lemmens et al., 2015.). IPT har även ett gott stöd vid behandling av bulimia nervosa där resultatet tenderar att vara sämre vid avslut än KBT men med resultat vid långtidsuppföljningar som i stort är likvärdiga (Agras et al., 2000; Cuijpers et al., 2016). Preliminärt stöd vid behandling av PTSD (Jiang et al., 2014; Markowitz et al., 2015) och bipolär sjukdom (Miklowitz et al., 2007) har också noterats.

Inom IPT forskningen har man traditionellt haft ett stort fokus på att demonstrera att behandlingen har effekt. Efter att man visat detta för ett antal syndrom har fokus skiftats till att börja undersöka hur behandlingen får sin effekt.

 

En interpersonell syn på psykopatologi

Första steget i en sådan utveckling är att tydligt definiera vilka processer som är ansvariga för utvecklandet och vidmakthållandet av psykopatologi. I Lipsitz & Markowitz (2013) presenteras följande modell för att beskriva hur detta sker:

Modellen utgår ifrån ett tydligt stress-sårbarhetsperspektiv där vissa stabila interpersonella faktorer utgör sårbarhetsfaktorer, exempelvis otrygg eller desorganiserad anknytning. Det är viktigt att påpeka att dessa faktorer i sig inte alltid är associerade med psykiatriska symptom eller behöver utgöra ett lidande. Men i interaktion med kontextuella faktorer, exempelvis livskriser eller konflikter inom nära relationer, kan dessa sårbarheter leda till ett kontinuerligt interpersonellt problem.

Exempelvis kan en konflikt inom en nära relation väcka sorgkänslor p.g.a. den distans som konflikten orsakar. Sådana känslor kan vara viktiga att uttrycka då det signalerar för den andra att relationen är viktig och ökar incitament till sympati och närmande. Vissa interpersonella hanteringsstrategier som generellt är vanligare vid otrygg anknytning, exempelvis maskering av känslouttryck eller uttrycka sorg som ilska, kan dock i interaktion med konflikten leda till ytterligare interpersonellt avstånd som i sin tur intensifierar de negativa känslorna som motiverade användandet av ohjälpsamma interpersonella hanteringsstrategier ifrån början.

Ovanstående exempel kan beskrivas som ett kontinuerligt i motsats till ett övergående interpersonellt problem. Dessa anses i IPT vara själva kärnan i det som vidmakthåller de psykiatriska symptomen. Interpersonella problem kan beskrivas i fyra breda kategorier. Interpersonell rollförändring, interpersonell konflikt, komplicerad sorg samt interpersonella svårigheter. Den interpersonella rollförändringen innefattar svårigheter som uppstår i samband med livsförändringar då en person övergår från en etablerad roll i sin sociala kontext till en annan. Exempel kan vara att gå ifrån att vara frisk till kroniskt sjuk, att plötsligt erhålla en funktionsvarians, gå i pension, att bli arbetslös eller bli singel. Interpersonell konflikt innefattar konflikter med nära och betydelsefulla personer. Komplicerad sorg utgörs av förluster som genererar svåra sorgekänslor som är svåra att bearbeta, medan interpersonella svårigheter utgörs av mer långvariga svårigheter att vidmakthålla sociala kontakter och etablera nära och ömsesidiga relationer.

De gemensamma för de interpersonella problemen är att de, via den interpersonella stress de orsakar och den brutna kontakten i relationer de leder till, genererar upprepade och svårlösta besvär med känslor. Att uppleva att man har goda och tillgängliga relationer omkring sig kan betraktas som en automatisk interpersonell känsloregleringsstrategi som reglerar ner affekter så som ångest och nedstämdhet. I grundforskning återfinns generellt ett gott stöd för detta och resultaten kan i stort summeras av teorier som exempelvis Social baseline theory (SBT; se Coan & Sbarra, 2015 för en översikt).

I kombination med andra sårbarhetsfaktorer som också påverkar styrkan på den känslomässiga responsen (exempelvis hög neurotiscism) kan detta övergå i ett diagnostiserbart psykiatriskt syndrom. Ett psykiatriskt syndrom orsakar i sin tur vidare interpersonella svårigheter p.g.a. den påverkan symptomen har på interpersonella beteenden och formerar en slags ond cirkel som vidmakthåller syndromet över tid.

Sammantaget kan man säga att den interpersonella synen på psykopatologi är centrerad kring den upplevda tillgängligheten i relationer, i modellen uttryckt som närvaro av socialt stöd och frånvaro av interpersonell stress. Sådan tillgänglighet betraktas som en automatisk interpersonell känsloregleringsstrategi med omfattande konsekvenser för människor välmående. Hinder för sådan tillgänglighet i relationer kan beskrivas bestå av en interaktion av kontextuella faktorer och stabila interpersonella faktorer som genererar interpersonella problem. Det är dessa problem som i slutändan genererar psykiatriska symptom som ofta i sig förvärrar de interpersonella problemen. Resultatet blir en ond cirkel av interpersonella besvär, ökat avstånd till den sociala kontexten och ökade symptom. Nästa artikel beskriver hur man kan bryta denna dynamiken och öka den upplevda tillgängligheten till ens sociala kontext för att minska symptom och öka den interpersonella funktionsnivån.

 

Referenser

Ablon, J. S., & Jones, E. E. (2002). Validity of controlled clinical trials of psychotherapy: Findings from the NIMH Treatment of Depression Collaborative Research Program. American Journal of Psychiatry159(5), 775-783.

Coan, J. A., & Sbarra, D. A. (2015). Social baseline theory: The social regulation of risk and effort. Current opinion in psychology1, 87-91.

Cuijpers, P., Donker, T., Weissman, M. M., Ravitz, P., & Cristea, I. A. (2016). Interpersonal psychotherapy for mental health problems: A comprehensive meta-analysis. American Journal of Psychiatry173(7), 680-687.

Lemmens, L. H. J. M., Arntz, A., Peeters, F. P. M. L., Hollon, S. D., Roefs, A., & Huibers, M. J. H. (2015). Clinical effectiveness of cognitive therapy v. interpersonal psychotherapy for depression: results of a randomized controlled trial. Psychological Medicine45(10), 2095-2110.

Markowitz, J. C., Svartberg, M., & Swartz, H. A. (1998). Is IPT time-limited psychodynamic psychotherapy?. The Journal of psychotherapy practice and research7(3), 185-195.

Miklowitz, D. J., Otto, M. W., Frank, E., Reilly-Harrington, N. A., Wisniewski, S. R., Kogan, J. N., … & Araga, M. (2007). Psychosocial treatments for bipolar depression: a 1-year randomized trial from the Systematic Treatment Enhancement Program. Archives of general psychiatry64(4), 419-426.

 

02 apr 2019 Inga kommentarer

Skriv en kommentar