Rädsla för affektiva kontraster och undvikande av positiva känslor
Flera olika skolor för psykologisk behandling har länge haft en tradition av att fokusera på att hjälpa individer som söker behandling att lära sig hantera eller minska ohjälpsamma negativa känslor. På senare år har dock en rad forskningsresultat visat på den viktiga roll som positiv känslor har för att minska symptom, öka välbefinnande och även minska risken för återfall i psykisk ohälsa efter lyckad psykologisk behandling (Garland et al.,2010; Tugade et al., 2004). Olika interventioner för att hjälpa individer att uppreglera snarare än nedreglera positiva känslor har tagits fram (se exempelvis vår artikel om en ny UP modul med fokus på reglering av positiva känslor här).
Parallellt med denna utveckling har det även påvisats att individer med bl.a. ångest- och förstämningssyndrom tenderar att nedreglera eller undvika positiv affekt (Carl, 2013). Exempel på sådana nedreglerande känsloregleringsstrategier kan vara oro, ruminernade eller överdriven självkritik. Sådana beteenden har varit svåra att förklara funktionellt då positiv affekt snarare borde leda till närmandebeteenden snarare än undvikanden.
Michelle Newman vid Penn State University har tagit vara på ett nygammal experimentellt forskningsfynd som visat att skarpa kontraster mellan positiva och negativa affekttillstånd är aversiva för människor (Bacon, Rood & Washburn, 1914). Utifrån detta har hon sedan genererat den så kallade kontrastundvikande teorin där en rad olika beteenden som förefaller leda till direkt aversiva upplevelser (exempelvis ruminerande, oro eller självkritik) funktionellt syftar till att undvika positiva affekter p.g.a. den ökade risk för affektiva kontraster som dessa leder till. Exempelvis kan oro ses som ett sätt att vidmakthålla en jämnhög ångestnivå snarare än att riskera att bli överraskad av något plötsligt ångestgenererande när man är lugn (vilket kan förklara att en del individer tenderar att drabbas av ångest under avslappningsövningar (Braith, McCullough & Bush, 1988)). Självkritik kan ses som ett sätt att undvika att känna sig stolt över sig själv för att minimera risken att ”falla ner från sina höga hästar”, exempelvis genom att någon kritiserar en och känna skam. Att depressivt ruminera kring hur hopplös ens situation är kan ses som ett sätt att undvika att våga hoppas på en förbättring för att undvika den besvikelse som uppstår om det skulle visa sig att förbättringen inte kommer eller att man återfaller.
Det finns idag studier som visar att strategier för att undvika affektiva kontraster fungerar, alltså att vidmakthålla en jämn och nivå av negativ affekt skyddar en från plågsamma skiftningar i affektiva kontraster (Llera & Newman, 2014) men att en sådan tendens även kan predicera ökade ångestsymptom (Crouch, Lewis, Erickson & Newman, 2017). Affektivt kontrastundvikande är förmodligen därmed en normalpsykologisk strategi som på kort sikt kan hjälpa personer att känslomässigt förbereda sig på aversiva händelser. Precis som alla andra beteenden kan de genom välkända inlärningsteoretiska fenomen så som negativ förstärkning bli övergeneraliserade och triggas i fler olika sammanhang så att strategin på lång sikt snarare förstärker symptom och aversiva känsloreaktioner än att reducerar dem.
Även fast forskningen kring affektivt kontrastundvikande i mångt och mycket är i sin barndom så hjälper teorin oss att funktionellt förstå ett fenomen som tidigare varit svårt att förklara. En bonus till detta är att vi kan ersätta mer dömande folkpsykologiska teorier kring att personer med psykisk ohälsa ”inte vill bli bättre” eller att individer som lider av problematiskt grubblande ”gottar sig i sitt lidande”. Den affektiva kontrastundvikandemodellen kan här dels tjäna som ett sätt att ge en icke-dömande och även korrekt förklaring till varför det är svårt att sluta grubbla eller vara självkritisk. Teorin kan även vara vägledande för hur behandlare bör designa exponeringsövningar som syftar till att vänja och öka tillgängligheten för positiv affekt för patienter med en problematisk kontrastundvikandetendens.
För att ytterligare illustrera hur teorin kring affektivt kontrastundvikande kan informera klinisk psykologisk behandling kommer vi framöver publicera en artikelserie där vi utifrån funktionella analyser exemplefierar hur man kan lägga upp en exponering som syftar till att motverka patologiskt kontrastundvikande.
Först ut är exponering gentemot affektiva kontraster mellan lugn och ångest, ni kan läsa artikeln här.
Referenser
Bacon, M. M., Rood, E. A., & Washburn, M. F. (1914). A study of affective contrast. The American Journal of Psychology, 25(2), 290-293.
Braith, J. A., McCullough, J. P., & Bush, J. P. (1988). Relaxation-induced anxiety in a subclinical sample of chronically anxious subjects. Journal of behavior therapy and experimental psychiatry, 19(3), 193-198.
Crouch, T. A., Lewis, J. A., Erickson, T. M., & Newman, M. G. (2017). Prospective investigation of the contrast avoidance model of generalized anxiety and worry. Behavior Therapy, 48(4), 544-556.
Garland, E. L., Fredrickson, B., Kring, A. M., Johnson, D. P., Meyer, P. S., & Penn, D. L. (2010). Upward spirals of positive emotions counter downward spirals of negativity: Insights from the broaden-and-build theory and affective neuroscience on the treatment of emotion dysfunctions and deficits in psychopathology. Clinical psychology review, 30(7), 849-864.
Llera, S. J., & Newman, M. G. (2014). Rethinking the role of worry in generalized anxiety disorder: Evidence supporting a model of emotional contrast avoidance. Behavior Therapy, 45(3), 283-299.
Newman, M. G., & Llera, S. J. (2011). A novel theory of experiential avoidance in generalized anxiety disorder: A review and synthesis of research supporting a contrast avoidance model of worry. Clinical psychology review, 31(3), 371-382.
Tugade, M. M., Fredrickson, B. L., & Feldman Barrett, L. (2004). Psychological resilience and positive emotional granularity: Examining the benefits of positive emotions on coping and health. Journal of personality, 72(6), 1161-1190